I mitt caféjobb hör det så klart till att ge kunderna bästa service. Jag ler i timmar och småpratar med alla som dröjer sig kvar en sekund extra. Jag är alltid sprallig och trevlig (det jag får höra mest av gäster) men jag kan inte längre blunda för att det genuina leendet. Det som ohejdat spricker fram mellan öronen när just vissa kommer upp till disken. Det är till dem som pratar charmig irländska och dem som liknar Harry Potter-karaktärer. De som ler mot mig med ögonen och små barn. Men när någon kommer fram och en svag doft av minnen, barndomsplatser eller släktingar som är bortgångna eller bara inte exakt där då virvlar förbi sväller en kraftig ömhetsvåg upp inom mig och jag har svårt att inte bara kasta mig om halsen på dem. Eller vägra ta emot pengar. Det värsta är när de delar drag eller beteende med någon jag saknar så det värker i bröstet. Då är tårarna nära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar