Topp Ett samtalsämne på jobbet

Nu ska vi prata om vädret.

Jag har alltid älskat våren. Det är då den plötsliga vågen av inspiration och kreativitet överrumplar en. Sedan kan man ju längta till sommar och barfotakänslor. På sommaren pressar jag mig till perfekta dagar och kvällar medan jag går runt och stressas över det kommande hösten. Och sedan kommer hösten ja. Och vinterna ska vi inte ens tala om.

Är det okej att ändra sig och leka Freud?

Anledningen till min förtjusning inför våren har varit att det är ljusare PLUS långt till hösten. Anledningen till att jag inte uppskattat hösten är för att jag haft ålderskris sedan början av tonåren och då vi haft turen att gå så länge i skolan tycker jag att det känns mer påtagligt under denna årstid att tiden slinker en mellan fingrarna. Alltid en ny årskurs, alltid ett år äldre. Efter studenten har jag kunnat stå utanför och kunnat dra dessa slutsatser. För om jag verkligen tänker efter så har jag bannemej mått som bäst om höstarna (när stressen lagt sig) och lite mindre bra om vårarna (stressen ökar). Alltid. Så för andra gången i mitt liv känner jag en harmonisk acceptans inför åskmorgnar, lövhögar och för tidigt mörka kvällar. Acceptans gör livet liiiite mer simpelt, kära vänner.

Nu tänker jag inte prata mer om vädret idag.