Efter en mycket lång arbetsdag med en sjuk liten krabat tog jag första bästa tillfälle att gå ut en runda och meditera i skogen, bakom huset. Meditationen skedde mestadels på tyska då jag inte talat ett enda svenskt ord under dagen. När jag vandrar och vägen delar sig tänker jag alltid att jag borde utforska den vägen som jag inte gått, den vägen som man inte ser fortsättningen av där den kröker sig. Den vägen som ofta leder en åt totalt fel håll och tankarna går åt "jag-måste minnas-det-så-att-jag-kan-göra-det-en-annan-dag-när-jag-har-tid"-hållet. Men...warum en annan dag? Warum inte exakt just nu? Antingen gör jag det bara nu istället, eller så inser jag att hösten precis anlänt här. Det kommer bli vackrare och vackrare för var dag och här ska vi inte vara överambitiösa och stressa sönder oss.
Ni förstår verkligen inte. Ni förstår inte hur himla elefantastiskt övermäktigt och vackert det är att bo här nu. Skogarna, bergen, fälten och det där guldskimrande ljuset över det hela om kvällarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar