Månad ETT

Tyskan:

Den var kracklig i början. Det fattas prepositioner överallt och alla dessa små ord man ska sticka in lite här och var blir jag inte klok på. När jag talar ploppar alltid skolans gamla grammatikregler upp i huvudet och det hjälper men mina meningar får små luckor, konstpauser kan vi kalla dem, haha. Jag tänker ibland på tyska, när jag tänker hur jag ska beskriva nått jag ensam upplever och när jag slår mig utbrister jag "AUA" och inte "AJ". Jag har lärt mig en del tillsägelser som är bra att säga till barn, efterom det är språket som är det största hinder mellan oss så ger dessa "sluta", "skrik inte", "slå inte" mig mer pondus. Måste våga böja verben rätt och översätta ord jag inte kan på tyska dirket från svenskan, för ofta är det ganska likt. Prepositionsdelen har jag önskat inför nästa tyskalektion.

Familjen:

Det går i vågor vem jag har bäst kontakt med. Vissa dagar leker lillplutten självständigt, med vänner och mamman medan jag och tösen busar. Andra dagar är det jag som följer med på lillpluttens äventyr. Ibland sitter jag med stora pojken och ser på film eller diskuterar hans stora kärlek.

De bråkar alltid med varandra och än lyssnar de knappt när jag säger att de ska sluta. Det är när de själva är besvärliga som de börjat lyssna på mig. De måste lyssna på mig.

Jag och mamman pratar väldigt mycket om allt möjligt. Jag skämtar och ibland förstår de min humor.

Pappan är inte så ofta hemma men han är vänlig, han med. De är väldigt raka typer så jag vet att om de inte säger nått har jag gjort allt rätt och det är hur skönt som helst.

Tankar:

Denna första månad skulle jag kunna skriva en uppsats om. Jag gick från att i början sitta på helgen och inse att jag inte känner någon över huvudtaget och vara liten till att ha bekantat mig med typer från hela världen, grannarna och lite av omgivningen runt om oss. Det känns konsigt nu men bara häromdagen när jag handlade kinderägg var jag gång på gång tvungen att heja på någon jag nu tydligen känner i denna uppenbarligen inte längre så främmande stad. Jag har fått bättre matvanor (men äter extremt mycket choklad, men det gör mig inte ett barr) och känner mig lycklig när jag tittar ut över bergen. Platta Skåne med livet där känns så långt bort och det går inte att ta på. Jag är så glad att jag hittade hit och att jag vågade.

Jag har börjat jobba mig igenom alla caféer och att smaka specialiteter, vilket är lite klurigt då och då för vegetarianer, men det går. Vegetarisk Döner måste smakas i nästa månad.

Jag måste börja våga skämta mer, ta för mig på teatern och vara mer rak med föräldrarna. Och planera fler utflykter. Att det faktiskt blivit höst här är ingen ursäkt att fastna vid min laptop. Tvärtom.