Detta inlägg är egentligen för segregerande för min smak men jag vill ändå ta upp det.
På min gata är vi bara två (snart tre!) au pairer, de andra familjerna bor själva med sina genomsnittliga tre barn. De klarar hela hushållet själva och är mirakulöst hemma lunchtid för att maten ska stå på bordet till barnen slutar skolan. Superföräldrar kan man tycka. Trots det tycker jag inte mina värdföräldrar gjort ett alltför bekvämt val med mig. De är inte lata, bara fiffiga. Jag vet inte många familjer där de är så pass kärleksfulla mot varandra som i min. Tolvåringen är förvånansvärt kär mot sin mamma för sin ålder och ungarna stannar ofta hemma istället för att ränna till vännerna eftermiddagarna i ända. De antal timmar varje dag som jag lägger ner på att dammsuga, stryka, moppa och tvätta slipper föräldrarna. När de kommer hem får de lov att helt och hållet rikta sin uppmärksamhet mot knattarna. Jag känner mig också som en medlem av familjen samtidigt som de ger mig möjligheten att få bo i Tyskland. Alla vinner på detta val.
Jag skulle kunna tänka mig att skaffa en au pair till mina eventuella framtida barn, inte för att jag är lat, utan för att jag är av den åsikten att anknytningen till sina barn går före allt. Och egentiden. För jag leker trots allt mycket med barna när föräldrarna är hemma också.
Det kostar ju, att ha en au pair i hushållet. Jag är inte jättebillig att ha här, tyvärr. Mat, hyra, försäkring och lön ska betalas. Ett alternativ skulle kunna vara att ha en inneboende student som i utbyte mot gratis boende sköter enkla hushållssysslor i hemmet. Men någon lösning för att få mer tid för sina barn kan nog alla finna...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar