Lite innan midnatt igår kväll låste jag upp ett stort och tyst hem här nere i söder igen. Jag kunde inte sova. Min julhelg har varit underbar. När planet lyfte från Basel den tjugoandra december skrattade jag till av förväntan.
Jag kom hem till en lägenhet rödare och varmare än hela gatans alla hus härnere. Min lägenhet med mitt julpynt och min julmusik, min amerikanska gran som ser ut som en leksaksbutik. Min familjs gnabb och mina traditioner. Jag sattes snabbt igång på bakning och det är väl ungefär det mest effektiva jag utträttat under dessa tio dagar i Skåneland.
Fyllde dagarna med stickning, julfilmer, läsning, pussel, väninnebesök och prat. Prat prat prat. Om kvällarna uppskattade jag min säng som är cirka dubbelt så skön som den tyska (fastän den nog erbjuder mjukare lakan...) och dubbelt så bra sov jag. Och insåg att det var första gången på tre månader jag känt min riktigt ledig och pratade svenska utan att få "dåligt samvete".
Nyårshelgen kom och min syster och jag bjöd varandra på trerätters middag på en restaurang i centrum där hon brukar sjunga, någon hon även gjorde kvällen till ära! Först var vi dock smarta nog att med vår självkännedom ser "New Year's Eve" på bio. Säga vad man vill och klibbiga amerikanska klyschor med är det någon man behöver inför det sentimentala tolvslaget sista dagen på året är det ett par peppande visdomsord. Om att älska, förlåt och om att våga.
Tio vörtbröd, hundra kramar, och tusen pusselbitar senare kom igår. Men jag älskar att flyga, jag är förväntansfull inför denna vår och fick sällskap av ingen mindre än fotbollsspelaren Rasmus Elm.
Efter att ha åkt igenom Sverige, Danmark, Holland, Frankrike, Schweiz och slutligen Tyskland på en omtumlande dag saknar jag er redan. Jag saknar allt. Till och med regnslasket och ovanorna. Och väldigt mycket min säng.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar