När man förlorar sig själv i en osanning

Ibland måste man hitta sin pausknapp mitt i allt elände och komma till sanna insikter.

En flyttar långt bort från allt som skyddar en och alla man behöver. En får en svidande hemlängtan som i vissa perioder är mer påtaglig och intensiv än andra.

Vi människor är flockdjur. Vi har hjärtan och vi älskar folk. Vi är beroende av att ha dem hos oss. Inte genom en skärm. Fysiskt hos oss. Ibland när det svider som mest pressar jag mig själv ännu mer.

"Vadå, det är en nyttig lärdom att kunna vara så här långt bort under en längre period. Det är väldigt bra att lära sig." Varför är det en väldigt bra lärdom? Varför ska vi behöva lära oss att vara långt ifrån de vi älskar? Det tillhör inte livets läxor, det plågar ofta bara. Hade jag inte haft det så bra här och vetat att det ger mig något (som är något annat än att lära mig distansen!) hade jag tagit första bästa nattåg hem igen och klistrat fast mig i mitt flickrum. Note to alla er som ibland pressar er som jag; Gör inte det. Vi människor är flockdjur och de flesta av oss ska leva så.