Ibland står jag framför badrumsspegeln och betraktar mitt ansikte. Jag försöker se det andra ser men jag är fast vid min egen bild. Man har fått höra både det ena och det andra men av statistiken att döma borde mitt huvud finnas ganska intressant. Mina höga kindben och de små grönmelerade ögonen är helt klart skandinaviska men sedan...Den fräkniga, vita hyn härstammar från Island men ihop med de rödlätta lockarna på huvudet blir jag irländsk. Min basker, näsa (,mun?) och de randiga blusarna avslöjar min hemliga franska identitet och både miner jag gör och min sidoprofil tyder på att jag är ett ryskt adoptivbarn. Med det tyska leendet. Hur ett leende nu kan vara tyskt. Men när jag står där och ser på mig som jag alltid gjort, med skavanker och streck som tyder på liv ser jag alldeles sådär typisk svensk ut. Hur man nu gör det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar