Nog kan man säga att jag gör intryck på barn. Vandrade omkring på lillpluttens förskolas lekplats i hopp om att kunna hitta honom för upphämtning. Då rusar ett barn emot mig från en liten kulle och dyker rakt in i famnen. Det är lillpluttens asiatiska bästis som uppenbarligen är glad att se mig (?). Sedan knackar någon mig på ryggen. Bästis nummer två, italienare, som ler brett och vill busa. Hade jag varit född femton år tidigare...glöm det. Var är då min påg? Bara han ser min röda hatt gömmer han sig i en tunnel jag är för stor för att komma in i och glömmer bort att varje tisdag, då måste vi halvspringa hem för att tösen ska ha mat och rusa iväg på eftermiddagsskola. (Skumt skolsystem här ja...) Bästis nummer tre däremot, italienare han med, menar på att han borde rymma från mig när vi är utanför grindarna. Man kan ju inte vara populär bland alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar