Efter fredagens äventyr blev lilla Soff riktigt sjuk igen, vilken tur att vi inte for upp till bergen! Jag fick sån prestationsångest av att en solig och iskall söndag istället uggla inne så min schweziska värdsyster (som vi kallar varandra) gjorde mig lycklig genom att vara tillgänglig så att vi kunde gå på söndagsbio ihop. Äntligen fick jag se den där filmen vi så länge pratade om. Ziemlich beste Freunde. En fransk och sann historia om en förlamad man som kan få allt han vill men är olycklig. Fram till den dagen då en svart kille från Paris förort ofrivilligt söker jobb som hans assistent.
Det bästa och mest välgjorda jag sett på länge. Grät och skrattade om vartannat åt denna gripande historia som alla måste måste måste se.
Efter kaffe och croissiant lyckades jag med det jag misslyckats med, med Soff. Lura med mig någon upp på berget Thüllingen. Vägen dit är brant och väldigt anstränande för vaderna men dubbelt så vacker.
Vi vandrade frusna längs med vinfälten upp mot utsiktsplatsen där man ser ut över de tre länderna. Sedan gick vi tillbaka och hon erkände att det varit värt det. Det tyckte jag också. Vilken fin människa, den där franska typen. När mina batteri till kameran ville dö exakt som jag tänkte ta min första bild lånade hon ut sin mobil. Vi vandrade ner i den behagliga solen och jag tog hand om en feberyr Soff hela kvällen. Hon har varit här i en månad nu och hur var livet här Anno henne?
Detta veckoslut innehöll allt jag vill få in under en helg; dans, filmkväll/bio/kul inneaktivitet och naturupplevelse. Nu vaknade jag till minus arton grader och förbereder min inför en ny, barnrik och tysk vecka här nere i södra Tyskland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar