När jag gick i tidiga lågstadiet och en eftermiddag var ute och lekte med min pappa kom en flicka fram till mig och sa att "titta, jag har fått ett kinderägg, kan vi inte leka en stund?" och då gick pappa hem och sedan insåg vi att vi bodde på samma gård och tyckte om varandras sällskap. Vi började gå med varandra till skolan och fylla varandras fritid med den andras närvaro. Vi gick ner till min källare och ritade nycklar till andra världar, ha Mysteriet på Greveholm-maraton och frågade en tant som visade sig bo i hennes trappuppgång om vi fick komma in till henne och fika. Vem kunde motstå våra valpögon där liksom? En dag blandade vi Kool-Aid hos henne för att vi inte hade socker hemma.
När hon skulle börja mellanstadiet fick hennes föräldrar för sig att de skulle flytta till Blekinge så det gjorde dom och där stod jag med nycklarna, sockret och behoven att få vara med henne. Vi höll stenhård kontakt per telefon i flera år men det var tiden innan MSN, jag bytte skola, hon flyttade igen och båda blev upptagna med sitt och det var det.
Av en slump på en födelsedagsfest i gymnasiet hälsade en flicka mig från henne så då försökte jag hitta henne igen, skickade ett julkort och sa att det hade varit väldigt mysigt att ha brevväxling med någon genom skrivmaskinsskrivna brev. Så kort därefter fick jag det och sedan skaffade jag en skrivmaskin som jag älskar att klinka på och nu har vi en ny sorts kontakt. En fin en, regelbunden, där vi skriver om hatkärlek till sin hemstad, drömmar och våra minnen tillsammans. I ett sådant här skede i livet är det mer än guld värt att ha samtal om barndom och trygghet och prata om en tid när vi delade detta och bara hade det roligt hela, hela tiden. Det är så roligt att nu även få skriva lite om Tyskland.
Förutom det, är det något av det värdefullaste som finns, att få handskrivna eller skrivmaskinsskrivna brev via snigelpost. Ett fint smyckat kuvert och ett papper med snirkliga bokstäver att vika ihop och spara. Jag har alltid haft brevvänner för att det fyller ett litet, litet behov inom mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar