Vi au pairer var bjudna på våfflor i Basel igår kväll tillsammans med alla fina tanter som flyttat hit en gång för hundra år sedan för kärlekens skull. Vid samtal med dessa fylls man av en så egendomlig känsla i hela sig. De ser på oss och vet någonstans att vi också av någon anledning helt plötsligt kan stanna "för ett litet tag till" men hoppsan, sedan har det gått tio år. Nej, jag planerar inte detta, men det gjorde inte de heller.
Mellan varven av våfflor med hjortronsylt kom det också upp, det där med nyheter. Man har ju ingen koll på vad som händer i det allmäna Sverige. I och med att man inte hör det diskuteras runt om en och inte får syn på löpsedlar i varje hörn så måste man anstränga sig så mycket mer. Men på ett sätt gör man inte det. Det angår liksom inte en för tillfället och då...bryr man sig inte världens mycket.
Vad jag bryr mig om för tillfället är att njuta av varje ledig sekund jag har, varje litet magiskt ögonblick jag kan få gå med fina människor längs floden, se lyktorna spegla sig däri och höra kyrkklockorna uppmana mig att gå hem och sova men jag är alldeles för upptagen med att diskutera ätstörda tankar och hysteri. Och hur mycket vi egentligen lever i Basel fastän vi nog inte har kommit på det än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar