Sex månader

Tyskan:

Jag vet inte riktigt vad jag hade tänkt mig att ligga språkmässigt efter ett halvår. Det finns mycket som tyder på utveckling på alla möjliga plan och jag kan inte börja räkna upp allt. Jag har ju börjat en mer avancerad språkkurs till exempel och antar den varit för svår då i september. Och när jag en gång var med på min gamla så kände jag mig halvt färdig med det steget ändå. Eller färdig är man ju aldrig med nivåer men jo, jag vill ta en större tjur vid hornen och jag har en motivation att plugga flera timmar om dag som jag inte vet var i mig jag hittade.

En sak jag dock inte räknat med var att allt tampandes med rättstavning, böjningar, prepositioner och ändelser har försämrat mig i svenskan men framförallt i engelskan. Mycket möjligt att det är tillfället nu men det är lustigt och jag antar att det kan märkas på bloggen då och då. Jag blir så förvirrad i andra språk än tyskan; Vilka ord börjar egentligen med stor bokstav? (alla substantiv i tyskan till exempel!) Och det blir så lustigt när jag pratar i telefon med min amerikanska styvmor för jag pratar långsamt, eftertänksamt och sätter fel prepositioner efter rätt verb. Ska det vara så att man kämpar med något i ett språk och till slut får problem i alla?

Jag har tänkt mycket på det att språksvårigheter begränsar tillkomst till andras sanna jag. Kan inte få fram alla nyanser och översätta de där typiska Ella-uttrycker från svenskan och sväljer därmed lite av mig själv i utlandet. En fördel med att ha bott här så länge har helt klart varit att mer och mer av Ella dyker upp i olika sammanhang. Att bli sådär bubbligt entusiastiskt och prata snabbare än X2000 har jag blivit något mer än en gång på senare tid. På tyska!

Något jag jobbat med på senare tid är att lära in smarta fraser att imponera med under både uppsats och muntliga delen av skrivningen. Sånt som man förstår men som försvinner för att man inte uttrycker sig så viktigt i vanliga sammanhang. Det ska jag fortsätta med, och förbättra mig inom alla områden som kommer dyka upp i slutet av Maj.

Familjen:

Efter ett halvår har man såklart utvecklat betydande relationer med människor man bor hos. 

Tösen öppnar sig för mig. Hon säger saker som hon inte vill säga sina föräldrar vilket lägger ett ansvar på mig att svara med några kloka ord.

Lillplutten, han är min lilla sötnos. Han lyssnar verkligen helt och fullt på mig men man får se upp. Ibland hör jag honom säga till sina föräldrar att "Ella sa...". Och då ransakar man hela sitt system för att komma på något skämt man glömt avslöja att det inte var sant som man nån gång slagit till med.

Jag har haft min lilla typiska au pairkris med familjen och jag hoppas det fortsätter så bra som det är nu och att de märker vad jag faktiskt gör och att jag vågar lära känna den äldsta lite bättre. I förpuberteten kan man ju aldrig få för många positiva förebilder.

Tankar:

Värmen och ljuset har kommit. Det har fört med sig mycket känslor som alla är ganska jobbiga att hantera med en ofta alldeles för hög inspirationsnivå. Värmen gör det lättare för att man inte längre känner sig lika instängd, vilket händer ofta när man bor på sin arbetsplats. Barnen är friare och gladare och då blir jag det med. Möjligheterna är fler. Och svårare. För jag är nostalgisk och vill hit och dit och blir rastlös och vill inte bryta traditioner som jag måste detta år och jag vill resa längre bort är någonsin förr och ändå bara hem och vara så nära min familj som det bara går. Sex månader stärker och försvagar och mitt huvud är fyllt av ingenting och ändå för mycket och när det nu gått ett halvår borde jag skriva något viktigt och får inte ut någonting. Men sådan är jag. Ska bli inressant att se om våren i sig blir annorlunda än de andra. Klart den blir. För nu har jag de starkaste och finaste månaderna kvar att göra någonting av och därmed knyta ihop denna redan fulla säck.