Jag vet att jag alltid om måndagarna säger hur helgen varit en av de bästa så med inga superlativ i världen kan jag få folk att förstå att de bara blir bättre och bättre.
Denna var helt galen och en absolut perfekt sista normala helg härnere.
Den började i tisdagskväll när jag och Pippi och våra häftiga cyklar tutade iväg till den största staden vid Bodensee. I Konstanz var det minst lika kvavt och när vi sen kväll kom fram till tjejen vi skulle sova hos kunde vi knappt andas. I rummet befann sig denna urtrevliga och hjälpsamma student samt cirka sextio mygg.
Där sov vi ett slag tills det blev lördagsmorgon och Pippi lagade omelett till mig som läste tidningen och planerade dagens cykeltur. Könsroller?
Så vår nya och tokiga kompis Ningo från Irland var också med och vi bestämde oss för att ta färjan över till staden Meersburg och cykla ända upp till Überlingen, ta färjan tillbaka och cykla ner till Konstanz igen.
Det var inte lite stekhett och kvavt och vi spenderade ungefär halva dagen i sjön och på restaurangterassen. För övrigt hann vi susa förbi små stränder, hamnar, pittoreska småbyar och lite grusväg samt ett och annat fält när vi cyklade ett par mil av Bodenseevägen som på några dagar tar en runt hela sjön och genom Tyskland, Schweiz och Österrike. För den som har tid. Vi kom överens om att vi höll med världen om att det var en av Europas vackraste cykelvägar. Då hade vi ännu inte upplevt söndagens tur vilken jag kommer till sedan.
För först blev det kväll och vi skulle just beställa pizza från en uteservering när ett sjuhimmelens oväder drog in. Har nämnt det förrut men ja; blixtar var femte sekund pratar vi om här. Efteråt var det åtminstone friskare i luften och vi tog en promenad bland de smala gränderna och alla möhippor. Då var vi ändå svettiga men dygnsura och åkte hem och spelade Skipbo, lyssnade på Country, åt salta pinnar med Nutella och tramsade hela natten.
Under söndagen kom vi sent iväg. Vi var upptagna med att dricka kaffe och prata med vår värd. Att couchsurfa är verkligen toppen!
På söndagens agenda stod att tåga till Friedrichshafen och cykla ner till vad som skulle vara den finaste av alla byar, nämligen Lindau, nära Österrike. I alla fall i Bayern. Vad som hände sedan är ett utmärkt exempel på varför man inte ska planera semestern i detalj. Vi var så förberedda på att cykla den långa vägen ner till halvön men hörde musik. Vi följe nyfiket tonerna ner till hamnen och där var värsta tillställningen med ett band som sjöng på dialekten Schwäbbisch, matstånd och föreningar med tält och vi stannade en aning för länge.
Vägen mot målet har jag knappt ord för. Mållösa cyklade vi genom äppelgårdar, de mest pittoreska av byar, vägar med överblommade vandrarhem, hamnar och över broar över åar där det förutom vår sjöng var alldeles jaghörknappnålenfallatyst. Sjöng gjorde vi nästan hela tiden. På spanska och engelska och opera och körde Carmina Burana med djurläten. Bara så ni vet. Jag bryr mig inte så mycket där om etikett.
Det var tidig kväll när vi kom fram till vad som var kulmen av all vackerhet vi sett under helgen och undrade hur allt hade kunnat då så smärtfritt hittills. Och det var då vi började få så vi teg. Det sista tåget till Basel hade nämligen gått för dagen och förtvivlat sprang vi rundor innan vi insåg att vi inte hade en chans att komma hem utan skulle bli tvugna att sova ytterliggare en natt där. Men var? Vår värd i Konstanz var som tur var hemma och tog emot oss igen så vi tog snabbt ett tåg tillbaka men kom ändå fram mycket sent eftersom vi verkligen var på andra sidan sjön. Tur att jag verkar vara en sång som kan skratta åt eländet redan på plats för vi hade så kul på tåget och fick mer än en blick på oss.
Jaha. Och sedan då? Jo, då steg vi upp så att vi kunde ta första tåget hem måndag morgon och åkte klockan sex på morgonen. Efter en timme kommer kontrollanten och säger att biljetten vi köpt inte börjar gälla förrän nio så då fick vi vara så vänliga att stiga av i nån liten håla och vänta i två timmar. Vi som behövt köpa denna dyra papperslapp en dag till i onödan och jag som hade så himla mycket att ta tag i hemma fick nöja oss med att sova bort tiden på ett tullbord innan vakterna kom in och då gick vi och drack kaffe på ett fik och spelade skipbo med de sista resurserna.
Jag har lärt mig en hel del av denna resa. Hur guld värda tips av befolkningen är istället för turistinfons, att jag borde kolla upp avgångar bättre, att jag förstår Schwäbbisch lite, att vi drar till oss konstiga människor var vi än är (alla vill prata med oss) och att den icke förorenade delen av världen är otroligt vacker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar