Enda sedan jag gick i högstadiet visste jag att jag en dag skulle bli Au Pair. När gymnasiet led mot sitt slut var det aktuellt redan till hösten. Det ena kom upp efter det andra och där stod jag och led av separationsångest och tåget gick och jag sköt fram det. Det är sommar igen och nu minsann ska jag göra det!
När jag letade familj gjorde jag det privat. Det är mer jobb men man har större chans att påverka valet. Ska man till exempel åka till Staterna är organisation obligatorisk för visum och sånt tjafs. Jag ska till Tyskland så då funkar hemsidan www.Aupair-world.net alldeles utmärkt.
Den första frågan är besvarad. Landet är valt, det blir Tyskland för språkets skull. Efter att ha läst tyska i 7 år vore det på sin plats att bara knäcka det. Så...
Är läge viktigt? Norr, söder; i en storstad eller på landet? Är naturen viktig för dig och vill du satsa på familjeliv eller vara nära till de nya vännerna och utelivet?
Vad vill du ha för familj? Det viktigaste är att du vet om du är beredd på få eller många barn och ungefär hur gamla du vill att de ska vara. Är det viktigt att defamiljer delar dina värderingar och att de låter dig använda deras bil när som helst och alltid reser omkring och låter dig följa med?
Ska de bekosta språkstudierna eller gör det dig detsamma?
Man ska inte har alltför klar bild för sig för det är relativt omöjlig att hitta den perfekta familjen där precis allt klaffar, men om man bara tar första bästa är det lätt att välja fel. Har man bara en något sånär tydlig bild i huvudet så bara känns det när man hittat rätt. Det ringer en nyfiken klocka i skallen. Snart har 90 familjer kontaktat mig så jag har sållat friskt.
Jag hittade först en väldigt bra familj och ändå sa magkänslan nej. De bodde i norr. Nått inom mig SKA till söder bland bergen, nära Frankrike och Schweiz och det försvinner inte (och ska jag bo på ett ställe som är nära Sverige kan jag lika gärna bo hemma). Sedan fick jag en förfrågan som jag läste. De bodde i söder till att börja med, väldigt perfekt läge. De hade den ålder på barnen jag sökte, de reste lite och framför allt bodde i ett område med andra Au Pairer. OCH de gjorde klart för mig att jag inte kommer bli deras slav. När vi pratade så var det rätt.
Det finns något inom mig som fortfarande gnager. Det är den där bekanta separationsångesten och rädslan för förändring. Dock vet jag att det bästa du kan göra för dig själv är att ta ett djupt andetag och hoppa på tåget som kommer ta dig utanför din trygghetszon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar