När man vant sig vid sjutton kommatecken i en och samma mening och karaktärernas ålderdomliga kärleksförklaringar är Agatha Christie en riktigt mysig författare. Ni vet sådär kusligt mysig som mord på grund av stulna diamanter och svartsjuka bara kan bli. Om somrarna blir man tyvärr som var och varannan svensk; man vill hellre ligga i hängmattan och läsa deckare än stå och tillverka en tråkig cappuccino.
När jag läser eller tittar på deckare tänker jag automatiskt alltid att den mest ogivna är skurken. Hur kommer det sig då att jag ändå aldrig är i närheten av att få rätt på det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar