Den stunden jag vänder ryggen till dem för sista gången blir de till glas. Hela staden stannar. Det enda som rör sig finns på den plats jag befinner mig på. De enda minnen som kan skapas är dem jag är med i och när jag återvänder väcks allt till liv, i exakt samma skick som det jag såg innan jag vände ryggen till.
Jag önskar det var så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar