Kärleksförklaring till livet självt

Bloggerskorna på nätet provocerar. Bloggerskorna som bakar cupcakes och ger hemmafrutips får de provocerade att gråta av frustration. Det har skrivits oändligt många artiklar om dessa vintagebrudar som dansar fram i livet på små fluffiga rosa moln och inte sällan regnar det spydiga kommentarer i fälten.

Jag vet att jag har läsare som anser att jag gör detsamma. Jag lever här på mitt berg och målar hela dagarna och så vidare, bla bla bla. Och det är ju synd.

Då jag valt att inte lösenordsskydda min blogg måste jag tänka på innehållet i mina inlägg. Har förvisso absolut ingen stor blogg men paranoid som jag är har jag lärt mig när jag var liten att man aldrig ska lämna nått skrivet efter sig. Det kan när som helst användas emot mig då det finns i cyberrymden för evigt. Ett steg är för mig att vara anonym men jag vill fortfarande inte fläka ut mig. Hur kul är det för min mamma hemma i Sverige att få läsa hur jag idag kände mig nedtryckt av familjen eller går sönder av hemlängtan innan hon får HÖRA min version över telefon?

Den största anledningen, dock, till att jag väljer att se det fina i tillvaron/ romantisera är mina stora problem med konsten att kunna leva i nuet. Miljoner planer och drömmar surrar runt i huvudet på en och samma gång och jag har en ovana att haka på nått för att kunna bocka av det samtidigt som jag under tiden redan i huvudet befinner mig vid nästa destination.

Jag har längtat så efter att få leva här i Tyskland och har innan avresa sett en film som fyllde mig med denna egendomliga känsla och en förväntning av hur det skulle kännas att leva här. Kännas i själen. Om jag gör allt för att försöka se allt det vackra på plats och inse att jag lever en av mina drömmar just nu så är det så mycket lättare att faktiskt ta till vara på denna tiden. Den snor trots allt nästan ett år av mitt liv.

Att välja att acceptera det motiga men ta fasta på det som gör det så underbart att leva just här är ett sätt för mig att uppskatta livet och nuet så mycket mer. Det är värt att ge det ett försök. Jag följer en bloggerskas kamp mot anorexin och hon är rått ärlig. Är det en dag fylld av hjärnspöken så får man veta det men det som är så hoppfullt med den bloggen är att majoriteten av inläggen faktiskt är om framgångar och kärleksförklaringar till livet självt. Hon har förstått!