Jag sitter ute på gatan bredvid en mor, våra barn leker ihop. Just där och då tillhör lillplutten mig. Det är soligt och vi pratar om allt möjligt, mest om mig om min resa. De berömmer mig för språket, som det ska vara, och jag känner att det är lättare att formulera mig såhär efter tre veckor. De niar mig och jag känner mig så välkommen, välkommen in i en del av gatans gemenskap mellan vuxna och alla deras barn.
Det är jobbigt att knyta an till så många människor just som jag vet att jag själv om mindre än ett år måste bryta mig ur denna kärleksfulla bubbla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar