Under dessa veckor jag jobbat mer än vanligt har jag mest miserabelt gått runt och längtat till Sverige. I början räknade jag ner veckor men detta gick snabbt över till dagar, timmar - minuter. Jag har varit smått isolerad bland tyska barn och ett ännu tyskare språk. När jag sedan äntligen fick ledigt igår lördag tog jag första bästa spårvagn till svenska julbasaren i Basel som funnits hur länge som helst och många av de trehundra i Basel bosatta svennarna befann sig där, även mina kära vänner. Att gå komma in från gator där det snackas obegriplig schweizertyska till ett komprimerat Sverige kändes exotiskt och ändå så tryggt. Tryggt bland tanter i folkdräkter, lingonsylt och adventsstakarna. Där jag hjälpte till i pysselhörnan och bakom skynket vid fiskedammen och när jag blev bjuden på knäckebröd med hushållsost blev jag rentav yr av all svenska runtom mig. Yr och glad.
Jag har lärt känna några nya sidor av mig själv sedan jag kommit hit. Bland annat i hur stor grad mängd fritid och tid med svenskar påverkar både humör och mer långsiktigt mitt välbefinnande. Jag behöver min nästan dagliga dos svenska för att orka det andra. Som när vi på kvällen igår satt hemma i en au pairs kök på vårt veckovisa AA-möte (Anonyma Au pairer!); att bara vända ut och in på sig på SITT språk utan att behöva använda många delar av ens hjärna. Jag sitter här helt ensam i nio månader, då ska jag må bra. Allt ska inte handla om prestation. Jag kom inte bara hit för tyskan, utan även för att ha roligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar