Vilken reaktion på faktumet att jag befinner mig etttusenetthundranittiosex kilometer hemifrån alldeles ensam; folket därhemma skulle inte känna igen mig. Jag talar om en hysteri jag haft tid att de senaste veckorna utveckla till närmast galenskap. Julen. I Tyskland vet man minsann hur man pyntar en stad men i hemmen skymtas som mest någon ängel i fönstret. Jag får inte ha min familj här, då får jag ta saken i egna händer och göra så mycket av familjehögtiden som det bara går. Har bytt ut skivorna mot denna fantastiska kanal, jag hänger på julmarknader så fort jag får tid, är till och med en del av årets svenska Luciatåg i Basel (jag liksom, som hatar att sjunga i grupp!) och använder min fjuttiga lön till att bygga upp en lekplats av pynt i mitt rum. En investering inför framtiden, tänker jag. Jag har ställt fram apelsiner, julgodis, nötter och trägranar på skrivbordet och har införskaffat mig en söt liten, jättedyr ljusstake från marknaden. Senaste tillskottet är en ljusslinga längs fönstret som jag igår bara fick abstinens efter. Var till och med tvungen att pyssla ihop en egen stjärna till det andra fönstret. Röd och papprigt snygg hänger den där och försöker lista ut varför jag blivit såhär. Det måste vara min hemlängtan och saknad efter barndomtrygghet som antagit en skepnad. Men mina aktioner gör mig lugn och glad. Allt som är vackert är värt att sträva efter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar