Fem månader

Tyskan:

Ett fenomen bland flera andra inom det tyska språket som kan reta gallfeber på en är att artiklarna ju är manliga, kvinnliga och neutrala och när man pratar om ett objekt så måste man tala i så personliga termer. "Har du sett till filmen? -Ja, jag har honom här (Film är manligt här...)" Detta gäller ju alltid och man måste samtidigt vara snabb nog att lista ut vilket kasus man måste böja i.

Jag börjar annars känna svårigheter med att komma på något nytt här. Det fortsätter som vanligt att tampas med prepositioner och finslipning på andra ställen i språket. Nu när man umgås i gäng där folk pratar olika språk men alla möts i tyskan har jag utvecklat en snabbhet i att snabbt växla mellan dem, något som bara blev galet för ett tag sedan. Jag latar mig med glosor, det ska bättras på i nästa månad, och att ta med mig en anteckningsbok vart jag än är. Så att man kan skriva upp saker man reagerat över som man kan fråga om vid senare tillfälle eller kluriga ord. Jag planerar att efter skidsemestern lägga upp planering för hur jag ska ta mig igenom certifikatsboken jag beställt hem. När det finns konkreta övningar är det så mycket mer motiverande.

Familjen:

Jag vågade äntligen släppa bomben om när jag ska åka hem och de tog det så himla bra. Jag som dragit ut på det efter andra au pairers skräckhistorier när de åkt hem tidigare än avtalat. Jag underskattar dem alltid, tror att hela deras värld kretsar kring mig; hur lite jag städar, hur oengagerat jag leker med barnen och att de har ett osynligt tidtagarur runt haslen som de jämt mäter med så att jag inte jobbar en sekund för lite. Och jag skulle aldrig våga be om ledigt en vardag fast att jag vet att det inte är några problem. För hela tiden överraskar de mig.

Tankar:

Nu när jag äntligen kan släppa planering för i sommar har jag plats för tankar om helgerna. Jag vill så mycket. Jag vill uppleva allt jag kan nu som jag aldrig kan senare och jag är livrädd för att glömma att öppna tidningen en dag och missa en notis om något traditionellt event här i staden och det tar energi jag kan lägga på att fundera på vad jag egentligen skulle bli glad av att göra. Som att vakna upp en morgon och bara se då vad jag och Soff känner för. Eller inse faktum att jag har en miljon helger på mig.

Annars är jag ganska trött och saknar folk därhemma. Samtidigt har en nu känsla börjat träda fram. Det kan vara när jag sitter med au pairerna i Basel och spelar kort eller lyssnar på musik med Soff en kväll. Eller när jag läser Pippi för lillplutten Då griper det tag i mig. Jag kommer för tusan sakna dessa tillfällen. Jag kommer aldrig kunna lyssna på samma spellistor eftersom det kommer svida och jag kommer aldrig få tillbaka denna tid. Vi som går igenom detta ihop kommer gå skilda vägar, barnen kommer växa upp och jag kommer hitta ny musik. Stanna tiden?