Efter en lång gårdag med en kinkig och hostig plutt fick jag min belöning, och det blev precis som jag ville! En tackmiddag i Basel med en massa svenska tanter, där jag som planerat hamnade bredvid en f.d göteborgska som berättade hur kärleken fört henne hit för "sådär hundra år sedan" och på andra sidan om mig hade jag en bara några jordsnurr äldre flicka än jag som var musiker här. Tänk er det; att lämna trygga Sverige för att söka lyckan här borta och som musiker till råga på allt. Som om inte det redan var svårt i Sverige. I alla fall, vi åt rotmos och lingonsylt och ägghalvor och mjuk pepparkaka men allra bäst var knäckebrödet med hushållsosten.
Jag fick den där känslan igen, när en kvinna höll ett tal och berättade hur hon varit med i svenska kyrkan för "sådär hundra år sedan" och kvinnorna startat syjuntor och körer och keramikgrupper och förberedelser inför julbasaren höll på hela året. Det gick verkligen att ta på samhörigheten mellan dessa svenskar som så länge tytt sig till varandra. Jag vill kanske egentligen vara en av dem, att ha kommit hit på sextiotalet med alla möjligheter. Jag vill kanske egentligen vara en svensk i utlandet eftersom man känner sig mer svensk och tillhörande än i själva Sverige. Man uppskattar sin kultur på ett helt annat sätt fast ändå planerar jag ju inte fastna här som de gjort. Varför kan det inte finnas en svenska kyrkan i utlandet på kanske...ön Bornholm? Nära, men ändå danskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar