Turisthets i all ära, gladast var jag dessa två sista dagar när jag inte gjorde så mycket mer än följande saker. Dessutom lyckades jag hålla mig inom ungefär samma område. Fast det var en slump.
Som före detta psykologistuderande kändes det givet att besöka Sigmund Freuds gamla praktik och hem som nu så klart är ett museum. När jag gick in i behandlingsrummet och visste vad som försegått där fick jag nästan gåshud. Jag är så känslig...
Runt hörnet upptäckte jag ytterliggare en påskmarknad med betydligt fler ägg.
Då gick jag runt ett till hörn och längre än så var det inte till Café Central som jag velat besöka för att det var ett hak bland kompositörer och författare. Där drack jag Café Melange. Ett fint namn för Cappuccino då.
Ståtligt. Men vi pratar ju om Wien.
Även om det var mycket folk så var det ingen sån hets som man kunnat tro utan jag satt länge och läste tysk deckare. Jag måste sträckläsa sånt för annars har jag till nästa gång glömt vem som är vem och vad de fått reda på. Kul ändå att den utspelar sig i Basel.
På kvällen traskade jag runt i innerstan, satte mig på en bänk tillsammans med dessa Mozartkulorna och njöt av gatumusikanterna. Detta var i väntan på en Bachkonsert jag köpt biljetter till så klockan åtta vandrade jag över till kyrkan. Två timmar senare kom jag ut och kände mig så lugn. Det krävs ibland att man ska resa långt bort, sätta sig på en ogiven plats och tvinga sig att tänka. På livet och sånt. Där inne skedde en inre resa i kuvertformat. Sedan gick jag hem och lagade penne med pesto.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar