Jag skulle vilja berätta om en väldigt underbar helg som började på lördagen när jag mötte upp min mexikanska Pippi. Det var så kallad "vårfest" och skulle vara nått musikspektakel. Med nära trettiograder blev vi inte chockade över de proppfulla uteserveringarna men gick istället och köpte jordgubbar och flydde fältet till en betydligt lugnare plats. Bortom motorer och skrikande barn satte vi oss vid floden där det blivit härligt lummigt, åt våra jordgubbar och lärde känna varandra på djupet. Vad fint att man vågar sånt när man vet hur tillfälligt det är. När det blivit lite svalare cyklade vi hem till mig och lagade mat som vi förtärde på balkongen till långt efter att solen gått ner. Då gick vi också ner och såg "August Rush". Även om båda hann slumra till var det en rörande film med en av de bästa barnskådespelarna i huvudroll. Vi ville somna snabbt för att komma iväg på söndagens äventyr...
...som innebar en vandring på Feldberg, Schwarzwalds högsta berg som jag borde ha bestigit vid det här laget egentligen. Jag, Pippi och polska Lula började med att ta oss upp till den utsiktsplats som man ser på bilden ovan (fast så klart tagen underifrån) där man kan se till både Tysklands och Europas högsta bergstoppar och åt lite matsäck och framtidspeppade varandra. Jag insåg där hur lugnt jag nuförtiden förhåller mig till saker och ting, vilket är skönt. Där luktade det i alla fall sött som i min älskade barrskog vid stugan på Österlen och var varmt med snö lite överallt. De flesta stigar var som bäckar på grund av den smältande snön.
Och på vissa ställen var snön så hög att man fick gå väldigt lätt för att inte sjunka igenom med foten och därmed bli blöt och lerig. Något som var oundvikligt.
Efter att så klart ha gått vilse cirka hundratjugonio gånger och gissat oss fram dvs ha trasslat oss fram på ställen ingen annan skulle ha tippat att stigarna befann sig på kom vi ner till denna vackra sjö mellan bergen som var ett delmål. Vägen tillbaka till toppen var den största prövningen då den var allt som den andra vägen varit fast koncentrerat; brant, krokigt men framförallt gyttjigt och vi försökte intala oss själva att vår nya, blöta och bruna skolook var helt okej. Därav bloggtiteln.
Vilket äventyr. Jag älskar vildmark.
Denna bild togs idag och kom med för att jag ska komma ihåg vad som finns bakom knuten härnere. Detta är en fridfull lekplats som barnen älskar att vistas på under dagar som dessa då de är lediga för klämdag. I skrivande stund förbereder jag inför lite plugg innan vi svenska au pairer är bjudna över till Soff på avslutningsmiddag. Hon känner sig nöjd med sina snart fyra månader här och har bestämt sig för att åka hem på torsdag. Jag är så glad att hon ens kom hit och kan leva på alla minnen vi skapat denna sista tid som jag är kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar