Fredag eftermiddag och barnkalas stod på schemat. Sekundrarna innan klockan slog tre stod jag bredvid älsklingstösen och kände spänningen i hela hennes kropp. Oj, vad vissa minnen kan bli levande ibland.
Tolv tjattrande flickor fyllde snabbt huset men de var så himla rara. Jag hade bakat en svensk prinsesstårta som nästan tog slut, annars brukar ju barn vara kinkiga med marsipan, inte för att jag förstår varför. De dekorerade ljusstakar och jag lekte lite rörliga lekar med dem utomhus innan alla fick äta upp sin egengjorda pizza och så gick de hem, en efter en, och kvar vid bordet satt jag, värdpäronen och ett par föräldrar och drack champagne. Det var så stillsamt och på ängen bakom oss sjöng syrsorna för fulla muggar. Innan jag sprang på tramen till Basel och filmkväll med kära svenskar tänkte jag att jag vill stanna tiden i ett par ögonblick. Så mycket som förändrats de senaste veckorna.
Upp och hoppa, lördagarna nere i Tyskland tillåter inga sovmorgnar men jag var ändå inte trött. Hur kan man vara det när man blivit bjuden av sin släkting i Basel på lunch och föreställningar. Det är nämligen Europeisk körfestival i staden för tillfället och denna rara kvinna hade fått nys om att en svensk kör fanns på plats. De sjöng så vackert och hemkära melodier men de som imponerade mest var nog Finland faktiskt. Jag kände mig nöjd och åkte hem för att skriva detta. Nu ska jag klä ut mig och bege mig till Pippi. Denna helg står mexikansk afton på menyn och jag är inte lite begeistrad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar