För exakt ett år sedan, den tolfte juni tjugohundraelva, flög jag mot vad som kom att bli en av de bästa månaderna i mitt liv. Så fort jag satte foten på amerikansk mark så kände jag mig hemma. Ja, den där känslan man får när man just ÄR hemma men ibland även på andra platser där det liksom klickar.
Den första veckan bodde vi på hotell på Manhattan i New York. Om dagarna åt vi Pizza slices och rände runt för att upptäcka allt man ska se. Vi njöt av pulsen och om kvällarna vandrade jag runt i Soho på jakt efter secondhand-butiker och kedjorna man bara önskar skulle komma till Sverige. Om morgnarna åt vi toast och vi tog färjan över till Statten Island både dag och natt för att få se denna vackra rand av New Yorks alla skyskrapor. Jag drog med dem till Williamsburg och Brooklyn för att niotillfem sagt det och de drog iväg mig till Chinatown och en mordrättegång.
När veckan var över hyrde vi en bil för att köra igenom staten och den nästa, Pennsylvania där amishfolket bor på slätterna. Där levde jag min kompletta amerikanska dröm komprimerad till en vecka hos de amerikanska släktingarna. Kan knappt tro att jag upplevt en så perfekt tid. Vi badade i deras pool, hade BBQ om kvällarna, fångade eldflugor, åkte motorcykel i åskväder, var på nöjesfält, hejade som publik under en basebollmatch, åt jordgubbspaj på drive-in mitt i natten och på dagen åt vi glass på Dairy Queen och bean burrito på Taco Bell. Lite varje dag åkte vi runt för att besöka fina människor i den lilla byn som kände alla de andra och visste vem vi var och jag blev upphissad av en maskin över trädkronorna. Lyssnade på Taylor Swift, läste ungdomstidningar och förbannade med varje millimeter av min kropp att jag inte gått ett år på high school i detta land, som jag tror hade gett mig utrymmet att utveckla de delar av mig som lilla blyga Sverige spärrar.
Det var inte lätt att åka vidare men med visdomen att vår road trip skulle börja gick det ändå. De finns ju kvar. Så vi åkte upp genom ett antal stater och en av de första stoppen blev Niagarafallen i Canada som var så små. Vi åkte igenom storstäder och vackra landskap under knappt en vecka. Lyssnade på country hela tiden och lärde känna nya sidor av varandra. Jag badade förresten i Atlanten.
Det var ganska skönt när vi sedan kom fram till Maine och stugan vi hyrt för ytterliggare en vecka. Inget kontant packande och frukostbufféer mer utan vi kunde göra oss hemmastadda och kolla på Disney Channel om kvällarna och gå i bokhandlar om dagarna. Jag läste mycket på verandan och lyssnade på Taylor Swift som sjöng ut det jag levde. Att uppleva fourth of July med parad och hela stämningen var riktigt häftigt och när pappa kollade upp tomma stugor började hjärtat slå snabbare.
På väg ner till New York igen reflekterade jag över vad jag varit med om och kom fram till att USA är ett underbart land med en del brister som jag nog stört mig på om jag bott där. Men en månad är tillräckligt med tid att inse att av alla resor jag någonsing gjort är denna destination den jag absolut måste få besöka igen. Jag vet inte med vem, vart jag åker eller med vilket syfte men jag ska dit igen.
Livet är för kort för att inte få uppleva de förenta staterna och människorna med deras mentalitet och gästvänlighet. Pappa har bara två stater kvar att besöka. Kan han så kan jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar