Jag är hemma, allt är uppackat, Lörrach är avduschad och jag är ledsen.
Natten hem var dramatisk då jag inte kunde sova på många timmar men vaknade någon gång under småtimmarna av ett högt larm som gick genom allas kupéer och konduktörerna sprang förvirrade omkring i gångarna. Yrvaken fick jag nån form av lätt dödsångest som snabbt gick över efter att alla slutat gissa upprört. Förmodligen hade nån rökt på toan eller något.
Det enda positiva med hemresan var det otroligt trevliga sällskapet. Faktum är att jag skulle vilja åka nattåg varje vecka bara för att få konversera med så olika och så spännande människor som alla har helt olika bakgrunder till varför de sitter där. En av tjejerna var tysk och jag höll krampaktigt (mentalt) tag i henne för att få prata min sista tyska och oj, vad jag babblade. Hon trodde jag var schweizare vilket jag tog som en extrem komplimang. Jag vet inte hur jag ska klara mig utan min dagliga dos av tyskt snackande och att få höra detta underskattat vackra och trygga språk runtom mig hela tiden. Jag måste hitta en tysk vän här och nu och snart.
Åh Tyskland, när ses vi igen? Jag vill inte vara i Sverige än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar