Så jag jobbade min första dag på caféet idag. Även om jag inte jobbat sedan september så fick jag lära upp mig själv på egen hand. Det gick förvånansvärt snabbt, alla uträkningar satt ju kvar nånstans där bak. Stammisarna hälsade mig välkommen tillbaka och dagen gick otroligt långsamt som de alltid gör när man inte är inne i rutinen.
Mitt i alltihop kunde jag konstatera att jag burit med mig något från Tyskland som är ett litet, litet socialt hinder. Då jag fått det genom vistelsen i själva landet och inte genom arbetet blir det ingen arbetsskada utan vi kan kalla det existensskada.
Att komma från det moderna landet Sverige där man tilltalar precis alla med "du" gör det inte lätt de första månaderna i ett land där man förväntas "nia" alla som inte är barn. Jag har "duat" i de mest pinsamma situationer men har alltid kommit undan med att vara utlänning. När jag nu kom tillbaka till mitt hemland slås jag av hur svårt det är för mig att gå tillbaka till det svenska sättet, efter så mycket etikettsarbete därnere. Jag "duar" chefen med en viskning och försöker vifta bort det hos kunderna. Till och med när jag pratar med farmor känns det näst intill vulgärt med något annat än den finaste tilltalsformen.
Nu måste jag jobba bort det med för jag ju här. Vet inte om det är ett tecken på respekt eller bara gammaldags att hålla på som jag för tillfället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar