Sista onsdagen

Vill först önska alla en happy forth of July. Att hyra en stuga vid en sjö i Maine och se paraden i den lilla byn tillsammans med utklädda typer längs hela vägranden som jag gjorde som mitt första firande nånsin förra året gör det inte lättare att sitta här och veta vad man missar. (Dagen till ära bar jag i alla fall ljusblå tröja till mörkblå kjol, passande knästrumpor och mina rödvita skor.)

Dagen var i stort sätt otroligt bra men avskedet med min tyskalärare var väldigt sorgligt. Hon har följt min resa; från att jag knappt vågade öppna truten till att nästan ta över varje konversation. Det är tack vare henne jag älskade måndagsmorgnar igen och att jag vågade testa att ta ett svårt certifikat. Jag önskar att alla lärare undervisade så genuint som hon. Och sedan var det tack och adjö till mina provkamrater och de andra kursdeltagarna och aldrig mer språkkurs i staden tänkte jag och på eftermiddagen skulle jag hämta lillplutten hos en engelsk liten flicka (kärlek i luften?) och stötte av en slump på min franska vän som jobbade sin sista dag och vi hade vår länge planerade playdate i Rosenfeldspark. Sedan pratade jag lite med den nye au pairkillen som flyttat in hos Soffs före detta värdfamilj medan vi blev attackerade av vattenballonger. Han har sån tur som hittat en så okomplicerad värdfamilj!

I samma veva som mina ungar skulle lägga sig traskade jag över till grannarna där jag satt barnvakt åt en busig tvååring som vägrade lägga sig och en bebis som bara skrek efter mamma. Jag gungade förtvivlat den lilla som aldrig slutade. Förrän jag började nynna på "Vem kan segla förutan vind". Först då vågade hon andas och vilken kick att se henne sluta sina ögon för natten. Jag klarade att natta en otröstlig bebis, så bra är jag. Nu ska jag sova. Imorgon äts det födelsedagsfrukost i ottan. Stora pojken blir tonåring. Hu ve.