Det är så fascinerande att se hur alla au pairbloggar får det glesare och glesare mellan inläggen så fort de kommit hem. Jag trodde ändå jag fått in detta nu men faktum är att jag inte heller har så väldans mycket att berätta.
Jag har nog blivit frisk i alla fall. Jag har målat en cirkus, läst ut en världsspännande bok och varit i Ystad dit min bästa vän flyttat och ätit jordgubbar och sett teater på en båt genom Malmö kanal och i helgen var det även storkalas för min älskade farfar som fyllt åttio i våras, som den första i världshistorien i vår släkt. Det var verkligen värt att fira med trerätters och släktingar från olika hörn och mellan efterrätt och tårta med kaffe gick vi ut och spelade kubb i fyra olika lag alla tillsammans. Vilket helt genialiskt sommarspel! Under måltiden blev jag såklart medvetet placerad bredvid den enda heltyska i släkten och efter sväljande av stolthet konverserade vi faktiskt för första gången på riktigt och det var ljuvligt att få tala tyska igen. Farfar höll ett långt, avslutande tal om sin livshistoria som fick det att tåras i ögonen på mig. Det blir vid såna tillställningar alltid så påtagligt hur mycket jag älskar var och en i rummet och vilken tur jag har som fötts in i just denna familj.
Och med den tacksamheten ska jag göra något mer kvalitativt än att häcka framför denna skärm. Jag skriver igen om och när det händer nått specifikt. Nu vet ni.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar