Dagen kom. Men natten var lång för det blixtrade och dundrade. Som vanligt. Varje steg jag tog var ett steg närmre slutet av den sista jobbdagen, ett sista exakt sådant steg. Jag lämnade lillplutten på förskolan för sista gången, rengjorde till och med cykeln och sade hejdå till min fina släkting som kom hela vägen till Lörrach med en glasbit i foten för att ge mig några visdomsord, lite karamellfudge från svindyra Läckerli Haus som jag aldrig vågat gå in i, en himmelsblå spetssjal (underbar!) och ett rörande brev. Efter det svåraste avskedet hittills var det farväl med förskolan och jag lagade min sista måltid till barnen. Gnocchi med brunsås. Sista läxläsningen vilket i alla fall var något. Vi cyklade ner till Riehen och en fantastisk nybyggd vattenlekplats med träställningar och annat. Synd att den upptäcktes så sent och synd att jag väntat med playdate med min finlandssvenska vän tills absolut sista dagen då våra barn för en gångs skull klickade med de andra. Jag fick lov att ta avsked av den sista svensken förutom jag som fortfarande är kvar och när mina barn fortsatte leka fint med varandra kunde jag inte låta bli att tänka tillbaka på hela året, man nyper liksom ihop bullen och pillar bort alla hinder och kvar blir en slät romantisering. Mina värdbarn. Mina älsklingar.
Hemskt var det blev sentimentalt här men jag ville inte hem från lekplatsen. Nu tittar jag framåt. Ikväll ska jag klippa hellugg och träffa Pippi och henne ska jag träffa imorgon igen och på söndag igen. Och sova lite, jag är som vanligt trött. Fast nu till det ironiska; jag har väldigt ont i halsen helt plötsligt. Lite komiskt att jag känner det efter den absolut sista jobbdagen. Friska jag som alltid önskar kunna få ta sjukpauser under jobbtid.
Peppar peppar, ta i trä.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar