Efter en natts skakande och undvikande av att svälja fixade jag praktiskt taget ihop det allra sista inför hemresan och mötte mina vänner i stan där det var internationellt spektakel men vi stannade inte utan köpte med oss jordgubbar, hallon och islatte och fikade nere vi floden som ett fint litet hejdå och med vissa av dem känner jag mer ett "på återseende''. Med två av dem var det bara ett kortvarigt farväl för vi träffades på kvällen på den mycket efterlängtade gatufesten. Alla, alla grannar samlades på den finaste garageuppfarten och dukade upp till grillning och buffé medan de runt fyrtio barnen spelade boll ihop. Jag skulle inte vilja höja upp mina mingelförmågor till skyarna så rätt snabbt anslöt jag mig till de andra två au pairerna. Det kändes natuligast så. Det var, kan man säga, en idyllisk kväll. Stämningen var oslagbar som en sista kväll, vi blev nerdränkta av barnen, drack vin och samtalade till i princip alla gått hem. Då gick vi upp till fälten och jag fick se min fina utsikt över fina, fina, älskade Basel och sedan spelade vi basket och pratade lite till. Eftersom jag mest var med mina vänner, lite av barnen och en granne i vår ålder vi tydligen har (han kunde danska så det var kul) missade jag alla de där farvälen jag varit inställd på. De har ju trots allt varit mina grannar under en så stor del av mitt liv och "våra" barn har lekt så mycket ihop. Kom hem (tio meter bort från garaget...) vid två och sov till tio i sex på söndagsmorgonen, upprymd som jag var. Förstår inte hur min kropp fungerar samtidigt som jag verkligen känner med hela min existens att detta är dagen.
Jag vill inte åka.
Eller jo, jag känner mig färdig men eftersom jag byggt upp så många anledningar att faktiskt stanna (som vänner osv.) så är det inte världens enklaste.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar