Jag vill inte, jag vill inte. Jag vill. Inte.
Min älskade värdmamma tog sig ut i ösregnet för att köpa färska bullar som bara tyskarna får till så att vi sedan kunde få till en gemensam avskedsfrukost. När hon förberedde satte jag mig i soffan, barnen kom och lade sig mot varsin axel och så bara satt vi där en längre stund, var och en i sina tankar. Det beskrev bättre än några ord vad vi alla kände. Under frukosten skulle alla givetvis vara så himlans perfekta och gav jag min fotobok till dem, som lockade till skratt och igenkänning, samt några småsaker. Deras presenter till mig var alldeles för personliga för att det skulle vara okej. Ett inramat kollage av mina ögonstenar (gul ram!), en något för stor mängd schweizisk choklad, pengar, rörande kort och till slut ett monstergosedjur. Det speciella med det är att mamman själv sytt det. Ett likadant som hon sytt till sina barn efter en massa tjat. Det blev för mycket.
När sedan Pippi gråtande dök upp och Yvé, den enda av oss gamla rävar som är kvar, och jag knackade dörr bland grannarna förvandlades jag till ett gråtande vattenfall och grät och grät och när jag lämnade gatan med grannarna längs vägkanten grät jag fortfarande men det slutade när familjen och jag stod på perrongen med mina fem väskor men när tåget tutade iväg grät jag igen och slutade för nån timme när jag kom fram till Freiburg där jag skulle träffa de sista och ta avsked från dem, mina släktingar.
Jag vet att jag var redo att åka. Men detta var så sjukt svårt eftersom det är en underbar epok jag lämnar bakom mig. Den bästa känslan är ändå att jag gråter för att jag är nöjd med en fantastisk tid och inte flyr som jag vet en del som gjorde.
Det är kanske svårt för er där hemma att höra det men jag ser inte fram emot att få komma hem till Sverige nu. Jag har inget lust att sluta kommunicera på tyska varje dag och dyka in i en ny vardag.
Men life goes on och det vet nattåget också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar