Alldeles nyss såg jag klart den tredje säsongen av Glee, en serie som enligt mig mäter sig med LOST. Inte lika spännande men precis lika genomtänkt och en helt annan genre förresten. Det finns tusen anledningar till varför Glee är så fantastiskt. Jag kan ju citera min favorit Darren Criss: "It is a huge celebration of the underdog". Glee tar upp känsliga ämnen på ett modernt och moget sätt utan att bli för klyscheartat och de unika figurerna på TV har blivit symboler för starka outsiders som klarar allt och av debatterna att döma har hjälpt många att våga följa sina drömmar.
Allt blandat med humör och sång. Sång sång sång. De får mig på något sätt att motvilligt börja gilla de jobbiga hitsen och jag blir mer besatt av de gamla än förr.
Jag vet inte exakt vad som gör Glee så speciellt och varför man fastnar. Jag vet bara att igenkänningsfaktorn är hög och jag är avundsjuk på de som har dessa tre säsonger outforskade framför sig.
Nu väntar jag otåligt på den fjärde säsongen som kommer i september och inser att jag kanske för första gången är synkad med TV-sändningarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar