Ett år senare

Idag fyller min blogg ett år.

Startade den för att jag hade så mycket att säga världen men då jag ganska kort därefter drog iväg mot ett au pairår i Tyskland fyllde den en högre funktion, att rapportera hem till kära, och fick därmed ett tema. Även andra au pairer har följt mig, plus en del anonyma som aldrig gav sig till känna.

Mitt au pairår är som nog alla förstått slut för gott och även mitt behov att uttrycka mig över internet. Min blogg blev aldrig den där väntade plattformen för samhällsförändrande reaktioner. Jag behövde aldrig det. Året har fyllts med intressanta diskussioner om liv & död, slakteri, feminism, polygami, drömmar, behov, självinsikt, personlig utveckling och krig men inte med monolog från min sida utan bland människor jag mött, människor jag redan känner och människor jag aldrig kommer se igen. Och det ger på något sätt mer. 

Att uttrycka sin åsikt i ett komplext och uttjatat ämne är så intetsägande. Det finns miljoner sådana bloggar, som även har fler läsare att påverka. För jag väntade alltid på den där läsarstormen samtidigt som jag var livrädd för trycket, förväntningarna och att inte kunna hålla på integriteten. Jag är otroligt mån om min offentliga profil här och har därför aldrig varit alldeles för intim.

För tillfället uppdaterar jag bara om sådant inte många människor höjer ögonbrynen för och har inget bättre på lager. Om jag kommer tillbaka så gör jag det för att jag hittat en ny nisch; inte för att lägga mig i varenda debatt med en inte särskilt nyskapande åsikt. Om jag ska komma tillbaka till bloggandet så ska det vara för förmedla en passion, inspirera och hjälpa. Och det kommer antagligen att vara under samma bloggadress eftersom namnet skapades med just en passion i åtanke.

Det är konstigt, jag har alltid sätt mig själv som en bloggartyp men inser nu att det var en period som kanske, men bara kanske, kommer tillbaka. Jag är antagligen för mån om både integritet och fritid för att nånsin kunna bli stor.

Arkivet lämnar jag kvar. Mest för mig själv att titta tillbaka på men kanske kan den hjälpa andra med. Tack för att ni läst, mejlat, lämnat avtryck och stöttat. 

Detta är inget hej då utan ett på återseende. Vi kommer ses nån dag, nånstans.