Jag tänkte; äntligen ut och åka inlines. Det var evigheter sedan jag åkte i stugan. Sagt och gjord. Nu tänkte inte jag på att vi bor på ett berg och att jag aldrig behövt lära mig att tvärbromsa. Där for jag, förbi hus efter hus, fortare och fortare. Jag kunde inte annat än fåraktigt vinka till alla förvånade barn och hörde mina ungar skrika mot mig. Jag åkte ner i ett dike, föll pladask på rumpan och tackade gudarna för att hjälmen är uppfunnen.
Det var lite svårt att sova för alla fina blåmärken, fast om några veckor kan jag med min förbättrade tyska kanske skoja med barnen om händelsen. Efter cafét bryts tack och lov inga naglar av mer, men blåmärken - det får jag!
Skogen bakom huset måste undersökas NU för sedan hämtar jag lillplutten på förskolan och lagar mat till fem hungriga magar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar