Destruktivt vs. konstruktivt

Har alltid tänkt att jag är den där som inte tål kritik, att jag är den som bryter ihop av minsta kommentar. Nu har jag dock märkt hur mycket kritik mina värdföräldrar smygit in under olika tillfällen. Och det har jag tagit så himlans bra! Kan också räkna upp tillfällen då jag tagit det mindre bra, väldigt mycket mindre bra. Vad är då skillnaden? Allt ligger ju i hur man säger det. Man måste vara pedagogisk och smidig och ha rätt avsikt med det man säger. Och det ska vara en sån sak som det ens är lönt att säga. Man måste vara "street smart" och vänta på rätt tillfälle och mottagaren måste vara i rätt skick. Mina värdföräldrar är så mån om att alltid försäkra mig om att de är raka människor och att de inte vill klanka ner på mig utan förstår att jag ju inte kan tycka allt är lika självklart som de tycker. Jag flyttade faktiskt hemifrån och hit och måste ta hand om sådant nu som innan sköttes automatiskt (läs: styvmodern). Min chef på caféet var likadan. Alla chefer och över huvudtaget arbetare på sociala platser borde tvingas gå kommunikationskurs för denna destruktiva kritik bidrar till en sämre värld och inte mindre ett onödigt nervöst arbetsklimat. Har man inte en noll komma nollnollnoll självkänsla kan ju vem som helst ta nödvändig och personligt utvecklande kritik.