Tisdag
Nähä, då sov man inte som bebisen mer av ren nervositet inför dagens skidlektion långt in på eftermiddagen. Annars ifrågasatte jag min normala livstid lite. Synd att man inte är den där sporttjejen i gänget för hur kan jag bara gå vidare i livet utan att röra baken så mycket varje dag nu och sedan sova som en stock i tio timmar i sträck? Maila svar till mig, tack. Borde övat kurvor utan pizzalukt men kom ständigt på anledningar att mata mitt hasselnötsdubbelrånsberoende med kakor med samma namn. Mitt under dumma kursen kom ett gupp på max två decimeter som Ella visst inte klarade av och hon smällde in i ett staket. Det, om något, var riktigt motiverande. Påpekade for min lärare att detta nog inte är nån vidare bra idé och märkte att han slutat säga emot. Eftersom de andra visst åker ner ända till lägenheterna via avancerad dalväg har jag fått börja åka hem via bussväg allena. Lärde känna en familj (som av en slump lärde känna mina värdisar och de följande dagarna var överallt, hela tiden). Jag berättade om mitt fall och de bjöd på en müslibar. När tösen slutat slunga sig runt i en stormig säng på kvällen sov jag så himla fint igen.
Onsdag
Jag tog mig beslutsamt förbi rabarberpipan så mycket att jag själv blev en ganska så rökt fruktsallad. Men det lönade sig. Mellan kurvorna åt jag mina hasselnötsdubbelrån och hade då mer kraft att svänga vidare. Min pizza börjar mer lika pommes frites nu. Gunga inte gondeln, står det i liften. Nej tack. Fy sjutton vad jag skulle må illa då. Utnyttjade dock tillfället med ensam lift och tjusig akustik till en sång. Det blev några omgångar Conerto Pour Deux Voix och på kvällen blandade jag i bifftärningar i min Raclettes.
Torsdag
Efter att jag hade hunnit tänka att dagens plötsliga okontroll berodde på alla repor i brillorna samt att jag bara sådär försämrats med tio procent och hur jag skulle jobba tillbaka dessa fick jag reda på att på grund av molnen försvann strukturerna i backarna och man fick helt enkelt hoppas på att ett plötsligt gupp inte skulle uppenbara sig. Visst lär man sig vägen efter så mycket åkning men de små historierna ändrar sig från dag till dag beroende på hur folk väljer att svänga och ramla. Det väljer de i och för sig inte själva. Sedan såg jag att mina pjäxor var oknäppta.Tog gondelliften upp till högsta toppen, drack vatten (det ska man göra för att luften är tunnare däruppe och man andas fortare). Tänkte att jag kanske aldrig kommer befinna mig så högt upp igen (tretusentvåhundra meter) och tog en slurk vatten. Så bara för att det inte skulle stämma åkte jag upp en gång till. Sista dagen för mig och skidorna. Kommer sakna de schweiziska skiddängorna och rabarberpipan. Mina knäsmärtor gjorde det omöjligt för mig att stå emot separationsgrejen så därför blev sista åket, näst sista och nästnäst sista. Vad spelade det för roll hur jag åkte i slutet? Därför blev det utför och min slutgiltiga pose efter försök till sväng i sista stupet blev en sprattlande Ella som försöker återfå både värdighet och balans.
Jag kom aldrig till den röda pisten. Nej, det var ju inte rätt väder att utmana min redan svullna armbåge. Att jag inte har tillräckligt starka vader kan vi också köra med.
Fredag
Sista vita dagen vad gäller oss. Gick en fabulös vandring, som vanligt allena. Tycker inte om när helt plötsligt skyltar tar slut och jag måste improvisera vägar då det oftast slutar i en sjuttiomils omväg och har sedan gått i en cirkel. Det resulterade i att jag kom ut på en bergkant där inte många fötter gått sedan senaste snöfallet i alla fall. Började komma på en mängd olycksmöjligheter och att jag glömt det schweiziska nödnumret och det faktum att jag inte hade någon med mig. Men sedan kom jag även på en mängd vänner som hade skrämt upp mig betydligare om de varit med och då gick jag vidare. Ner kom jag och det fick avsluta en finfin vecka.
_
Ps. Jag ljög om förvandling till frukt. Jag ljög om intag av biffen med. Fy skäms på den som gick på den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar